En tid efter Surasis död i november 1803 skrev Rama I:s gode vän Gia Long i Vietnam till honom. I brevet skrev han att det var farligt att låta den viktiga posten som Maha Uparat vara vakant. Jag har tidigare berättat om hur vänskapen mellan Rama I och Gia Long hade uppstått i artikeln "Siam och striderna mot Tay Son-rebellerna i Dai Viet.”

Många av de äldre prinsarna och vice Maha Uparat hade dött 1806. De flesta kvarvarande prinsarna hade nu liknande positioner och ålder, vilket kunde leda till avundsjuka och strävan efter tronen. Gia Long påpekade för kungen att han nu faktiskt var en gammal man och kungen lyssnade som vanligt till ett gott råd och år 1806 eller 1807 utnämnde han prins Isarasundhorn till Maha Uparat.

Rama I bad därför prins Isarasundhorn att stanna kvar i gamle kung Taksins palats, där han bott sedan 1785. Den officiella förklaringen från kungen var att det inte var lönt för prinsen att flytta ut från sitt eget palats till Främre palatset och sedan in i kungliga palatset, då han själv ändå snart skulle dö!

I slutet av sin regeringstid lät Rama I bygga flera storslagna kungliga förgyllda båtar (chalupper) som fortfarande kan beskådas i Bangkok. I slutet av regntiden genomför man en storslagen ceremoni i Thailand kallad kathina (kathin) กฐิน, då folket går till templen för att ge munkarna olika slags gåvor. Kungen skänkte också presenter till kloster med personliga band till den kungliga familjen.

Rama I arrangerade en speciellt stor kathinaprocession 1807, där kungens båtar deltog. Kungen bad prinsarna och adelsmännen att, tillsammans med honom, dekorera båtar som vattnets levande väsen såsom krokodiler, snäckor, humrar, krabbor och alla möjliga slags fiskar. Det hela blev en stor folklig succé när den väldiga processionen av båtar seglade runt i huvudstaden.

Då landet äntligen var lyckligt förskonat från krig började befolkningens villkor bli allt bättre. Rikets folkmängd uppgick till omkring 6 miljoner år 1800 och landet var till stor del självförsörjande. Inga direkta skatter betalades, utan man utförde hoveriarbete. Indirekta skattepengar hämtades in på alkoholhaltiga drycker, spelhålor, marknadshyror och en procentdel av det producerade riset.

Dessa skatter räckte dock inte för att få statsmaskineriet att fungera, utan huvuddelen av statens inkomster kom från djonkhandeln med Kina. Det betalades nämligen både import- och exportskatter till kungen. De kungliga handelsskeppen byggdes både i Bangkok och i andra hamnstäder. De siamesiska handelsmännen som seglade till Kina sålde ibland inte bara sin last, utan också djonken!

Bland kung Rama I:s icke-kungliga medarbetare fanns hans tidigare sekreterare som sedan utnämndes till Kalahom. En annan viktig minister var författaren Chaophraya Phrakhlang (Hon) som hade utnämnts till Chaophraya Akkhamahasena (Bunnak). Tre av Chaophraya Akkhamahasenas ättlingar skulle komma att nå den höga adliga titeln Somdet Chaophraya och en av dem skulle bli regent. De flesta av kungens gamla medarbetare dog före honom och lämnade honom ensam under hans sista år.

Efter modell från det gamla Ayutthaya var Rama I:s regering baserad på sex stora ministerier. Fyra av de sex hade direkt kontroll över olika delar av rikets territorium;

• Det viktigaste ministeriet, historiskt sett, var mahatthai som hade ansvaret för provinserna norr och öster om huvudstaden. Rama I utnämnde Chaophraya Rattanaphiphit (Son Sonthirat) เจ้าพระยารัตนพิพิธ (สน สนธิรัตน์) (1735-1805) som ledare för detta ministerium. Han tillhörde en gammal adelsfamilj i Ayutthaya och under Taksins regim hade han arbetat som sekreterare för Chakri. Han hade därmed samma titel som Rama I:s far hade haft under Ayutthayaperioden. Se även "Ayutthaya,” "Ayutthayas fall,” artikeln "General Chakri och general Surasi.”

• Ministeriet kalahom, som hade ansvaret för provinserna från Phetchaburi och söderut, gick till Chaophraya Mahasena (Pli). Pli var son till och brorson till två tidigare Kalahom och nära förbunden med Bunnagfamiljen och hade arbetat för Rama I:s yngre bror under krigen på 1770-talet.

• Phrakhlang sköttes först av Chaophraya Phrakhlang (Son) เจ้าพระยาพระคลัง (สน), som hade varit med redan under Thonburitiden. Han blev snart degraderad och ersattes av Chaophraya Phrakhlang (Hon). Chaophraya Phrakhlangs (Hon) ministerium kontrollerade provinserna runt Thailandviken söder om Bangkok.

• Krom mueang กรมเมือง var ansvarigt för huvudstaden och dess omgivningar och leddes av Chaophraya Yommarat (Thong In) som hade kämpat sida vid sida med Chakri under Thonburiperioden. Även han blev snart ersatt av en arvtagare från Bunnagfamiljen som fungerade som Yommarat åren 1785-1787 och därefter som Kalahom.

• Krom na, eller jordbruksministeriet, leddes av Chaophraya Phonlathep (Pin Singhaseni) เจ้าพระยาพลเทพ (ปิ่น สิงหเสนี) som sedan blev Kalahom 1805-1809. Han blir då känd som Chaophraya Mahasena เจ้าพระยามหาเสนา (ปิ่น) Han tillhörde den gamla brahmanska familjen.

• Krom wang กรมวัง, eller palatsministeriet, var ansvarigt för hovets administration och leddes av Chaophraya Thamma (Bunrot Bunyarattaphan บุณรอด บุณยรัตพันธุ์). Han hade tjänat under Chakri under Thonburiperioden och var son till en brahman vid hovet, som också tillhörde den gamla brahmanska familjen. 

Betraktade som grupp var dessa ministerier brett representerade med folk från de gamla ledande familjerna. Mahatthai, Kalahom och Krom Mueang leddes av män med nära personliga relationer till monarken, medan Phrakhlang och Krom Wang leddes av män med speciell expertis.

Brahmanerna (brahmanfamiljen?) och Bunnagfamiljen sörjdes det gott för. Den kinesiska familjen kan ha varit representerad av två Phrakhlang, men detta är inte helt säkert. Det är både viktigt och fascinerande att se att nästan alla Rama I:s ministrar blev nära förbundna med honom genom olika giftermål. De flesta familjerna försörjde kungen med konkubiner, med vilka kungen fick barn, och detta skapade ytterligare bindningar som svetsade samman den siamesiska eliten.

Förutom de mäktiga gamla utländska familjerna fanns det mängder av människor vid Rama I:s hov som talade främmande språk, klädde sig annorlunda och som bekände sig till andra religioner än den siamesiska buddhismen. På väggmålningar från den tidiga Bangkokperioden finns denna brokiga samling med olika etniska bakgrunder avbildade. Denna blandning gav säkert samhället en stor vitalitet.

Vid århundradeskiftet kan vi förmoda att Rama I:s Siam hade blivit ett stabilt och varaktigt imperium. Denna uppfattning hade säkert också befolkningen som levde i riket. En vinstrik handel med Kina hade utvecklats och handlade huvudsakligen om risexport och import av kinesiska lyxvaror och porslin, samt koppar och silver i obestämda mängder. Bangkok blomstrade genom denna handel och inte minst det siamesiska hovet tjänade stora pengar. De långsiktiga verkningarna av denna ekonomiska förändring, orsakat av denna tillväxt i utrikeshandeln, skulle inte bli uppenbara förrän en eller två generationer senare.

För tillfället var Rama I upptagen med att undvika en upprepning av problemet med brist på arbetskraft, som tidigare gång på gång hade försvagat Ayutthaya. Som vi sett drabbades Ayutthaya regelbundet av att tillgången till arbetskraft gled i väg från regeringens kontroll och hamnade i händerna på individer och grupper.

Rama I vidtog flera åtgärder för att förhindra detta. Först gav han order om att alla fria män skulle tatueras med sina herrars namn, samt namnet på staden där de bodde. Detta skulle göra det i princip omöjligt att undvika kunglig tjänst. Detta utvecklades gradvis till massregistreringar och ”märkning av folk” i början på varje ny regim.

För det andra krävde Rama I år 1785 att alla livegna eller trälar, oavsett om de var kungens män (phrai luang) eller privata trotjänare (phrai som), skulle utföra hoveriarbete. Jag har tidigare berättat att denna plikt minskades från fyra till tre månaders arbete om året i slutet av Rama I:s regeringstid. För det tredje förde kungen vanligtvis en tudelad politik för att göra det svårare att undvika sina plikter, men samtidigt gav han befolkningen privilegier. Det kunde till exempel handla om undantag från vissa skatter, vilket gjorde det mindre betungande att vara en av kungens män.

Till sist, för att förhindra att enskilda prinsar och ämbetsmän skulle kunna samla på sig stora mängder arbetskraft, övervakades arbetskraftssituationen noga. Prinsarna under Bangkok-perioden hade därför inte tillräckligt med arbetskraft för att kunna utmana kungen. Som vi snart ska se fanns det kryphål i systemet, så eliten var inte helt uträknad.

Om man betraktar Rama I:s imperium som helhet framgår det tydligt att det fanns ett stort antal olika maktcentra i riket och 1800-talets Siam var uppdelat i tre administrativa enheter eller cirklar; tributstaterna, de yttre provinserna och de inre provinserna. Så skulle det se ut ända fram till den blivande kung Chulalongkorns reformer i slutet av 1800-talet.

Om vi börjar i rikets yttersta del, eller cirkel, så fanns det här delvis självständiga regenter och deras tributstater där den siamesiska kontrollen var liten. Dessa regenter fick stort sett sköta sig själva så länge de betalade regelbunden tribut vart tredje år till Bangkok i form av bunga mas (guld- och silverträd). De förväntades också ge militär assistans till Bangkok under krigstider. Samtidigt betalade dessa regenter ofta tribut även till andra stater än Siam. Till denna grupp hörde tributstaterna Kedah, Terengganu, Kelantan, Kambodja och Luang Prabang.

Om vi går vidare till nästa cirkel, de yttre provinserna, hittar vi stater, eller mer korrekt furstendömen, som var relativt mer integrerade i det siamesiska riket. Förutom att de betalade årlig pengatribut var de ofta tvungna att förse Siam med soldater till krigen eller med arbetskraft till offentliga arbeten. De yttre provinsernas regenter betalade också högre tribut än tributstaterna och gifte ibland in sig i den siamesiska kungliga familjen. Dessutom var de mer utsatta för siamesisk inblandning i deras interna affärer än tributstaterna. I denna grupp fanns Chiang Mai, Vientiane, Champasak och Pattani.

Nästa cirkel, eller de inre provinserna, var uppdelade i fyra klasser beroende på avståndet till Bangkok eller hur viktiga de lokala regentfamiljerna var. Provinserna bestod av stora regionala centra runt Siams periferi och regerades av en Chaophraya och de betraktades skenbart som självständiga. Till de inre provinserna hörde Songkhla, Nakhon Si Thammarat, Battambang-Siem Reap och kanske också Nakhon Ratchasima.

Fenomenet Khoratplatån kan betraktas som en fjärde cirkel. Det siamesiska inflytandet här hade ökat dramatiskt under det sista kvartsseklet av 1700-talet huvudsakligen genom att småfurstar och deras små mueanger underkastade sig. Bangkok lovade i sin tur att försvara dem, i gengäld för årlig tribut och arbetskraft eller soldater, om så var nödvändigt.

Mueangerna i denna kategori var omkring tjugo till antalet i slutet av Rama I:s regeringstid och sträckte sig från Nong Han och Nakhon Phanom i norr till Ubon och Buriram i söder. Inom detta område fanns Khon Kaen, Kalasin, Roi Et, Suwannaphum สุวรรณภูมิ (som numera är ett distrikt i provinsen Roi Et) och Sisaket. I det siamesiska systemet fick dessa regenter titeln Phraya och rankades som guvernörer och regentposten gick vanligtvis i arv.

Den inre kärnan av kungariket bestod av provinser som styrdes av ämbetsmän som utsågs i huvudstaden (men posten kan ha gått till en mäktig lokal familj generation efter generation) och dessa var underkastade regler som utfärdades av den centrala regeringen genom dess chefsministrar. Denna hierarki som kontrollerade riket ser bättre ut i teorin än den gjorde i praktiken. Samhället var uppbyggt primärt på personliga relationer mellan individer eller små grupper, såsom familjer. Det fanns alltid vissa spänningar i systemet som handlade om individernas eller gruppernas relativa styrka.

Systemet fungerade rimligt bra, i en omgivning där välstånd fortfarande mättes i hur stor tillgång man hade till arbetskraft. Staten kunde kontrollera hur arbetskraften distribuerades till de olika individerna eller grupperna och reservera största delen av dessa resurser till en central auktoritet. Ville någon utmana kronan gällde det att få kontroll över en stor del av arbetskraften.

Tillsammans med sina närmaste förtrogna byggde Rama I upp ett imperium som var mer flexibelt och mer komplext än Ayutthaya hade varit. Kriserna som han och hans följeslagare hade klarat av tillsammans gjorde dem kanske medvetna om nödvändigheten av samarbete för gemensamma mål. Och att de lyckades, trots enorma svårigheter, gav dem självförtroende som skulle gå i arv till de kommande efterträdarna.

Efter att ha klarat de ovanstående omtalade kuppförsöken kunde kungen leva lugnt resten av sitt liv. Efter några månaders sjukdom dog Rama I den 7 september 1809. Han var då inne på sitt 28:e regeringsår och 72 år gammal. Han var klar i huvudet ända in i det sista och utnämnde sin äldste son och Maha Uparat, prins Isarasundhorn, till tronarvinge. Då Rama I dog var Siam faktiskt det mäktigaste riket i Sydostasien.